Tanjas gata på Vasilijön i Sankt Petersburg är knappt en och en halv kilometer lång, men här ryms hela Sovjetunionens och det postsovjetiska Rysslands historia. Ett helt århundrade av vanliga människors ovanliga öden.
Korina Klodt bodde här våren 1938, när hon var tre år gammal. Mitt i natten vaknade hon av att okända män i mörka kläder förde bort hennes föräldrar. Hon såg dem aldrig mer, och själv växte hon upp på ett barnhem i sovjetiska Fjärran östern.
Natalja Soboleva var elva år gammal när belägringen av Leningrad under andra världskriget inleddes. Hennes pappa svalt ihjäl. Hennes mamma blev nästan blind av näringsbrist och själv såg hon människor stupa på gatan och aldrig mer resa sig. Men hon klarade sig och deltog i byggandet av Leningrads tunnelbana efter kriget.
Tanja Savitjeva klarade sig inte. Hon var granne och klasskamrat med Natalja, och antecknade i ett litet häfte när alla hennes familjemedlemmar dog, en efter en. Nu finns det en minnestavla på huset där hon bodde, samma hus där hennes föräldrar före revolutionen hade ett litet bageri.
I Tanjas lägenhet bor nu Aleksandr Uralov. Han är uppvuxen här och minns hur folk under Koreakriget trängdes kring de stora tavlorna där dagens tidningar sattes upp. Då var han i tioårsåldern. Senare blev han en av de första på Tanjas gata som lyckades köpa en utländsk bil.
Lusine Arutiunova var nyss elev på Tanjas gamla skola, nu är hon lärare här. För henne är sovjettiden bara några barndomsminnen. Men även efter Sovjets sönderfall bodde hennes familj länge kvar i den trånga kollektivlägenheten med två andra familjer, alldeles intill skolan.
De är några av människorna vi möter i berättelsen som sträcker sig från 1917 års världskrig och två revolutioner till förstamajfirandet 2017. En sann berättelse om Tanjas gata.
Tanjas gata är min fjärde bok, efter Putins folk (som fick Kanava-priset som årets bästa fackbok i Finland 2014), Krim tillhör osssamt Sovjets barnbarn (nominerad till Stora journalistpriset i Finland 2016). Tanjas gata kommer ut på Atlas förlag i september. Under oktober kommer boken ut även på finska och på esperanto. Här under är foto och korta ljudklipp med några av huvudpersonerna i boken.
Galina Barchudarova: – I Jakutien arbetade jag ett halvår åt gången och undersökte diamantfyndigheter. Vi transporterades ut på tajgan med helikopter. Där, mitt i ingenstans, släppte man oss, och så skulle vi göra vår undersökning. En viss dag skulle helikoptern hämta oss tillbaka. Om den kom som överenskommet var allt bra. Men det kunde också hända att helikoptern inte dök upp. Då satt vi där, maten var uppäten och vi hade samlat ihop allting, men helikoptern kom inte. En gång fick vi sitta och vänta på helikoptern i två veckor, utan mat, för vi var mitt i tajgan och det var september – där fanns inget att äta.
Avtandil Mikava: – Jag visste ju inte ens att det här sjukhuset fanns, så jag blev väldigt besviken när jag skulle hit och inte till vårt eget sjukhus vid medicinska institutionen. Jag visste knappt vad Vasilijön var, det enda jag kände till var att det var här Albatrossbutiken fanns. Men när jag kom ut ur tunnelbanan och började fråga var sjukhuset var fick jag höra att det var ditåt jag skulle: ”Vet ni var Albatrossbutiken är? Där man säljer utländska grejer mot valutacheckar?” Ja, vem visste väl inte det, den butiken kände varenda kotte till, i alla fall alla ungdomar. Och jag var nitton år då. Så frågade jag runt lite till, och hittade sjukhuset. En sköterska kastade trasan till mig och sade: ”Här har du trasan, det är bara att skura!” En annan som stod intill med en cigarrett i mungipan sade: ”Skura ordentligt, annars blir det ingen lön!”
Korina Klodt: – Jag minns hur de fördes bort. Det var mitt i natten, alla greps ju mitt i natten. Rummet som jag bodde i med mina föräldrar hade fönster mot Andra linjen. Morfar hade ett rum med fönster mot gården. Och så fanns det ett tredje rum där morfars systrar bodde, morfar sydde nog i sitt rum. Min säng stod inte precis vid dörren, men snett emot, och det var väl något oljud som jag vaknade av. Jag var tre år gammal, jag vaknade och såg att det lyste mitt i natten. Jag kanske började gråta, för jag såg främmande män som var klädda i svart. Mina föräldrar hade redan klätt på sig, de hade nog gått i all tysthet om inte jag hade vaknat till. Mamma sade: ”Korina lilla, gör som morfar säger, vi kommer snart.” Det är vad jag minns.
Lusine Arutiunova: – Nu i efterhand ser man ju att det där sättet att bo också hade goda sidor. Vi var fyra personer i vår familj, i ett rum på fjorton kvadratmeter. Egentligen var det rätt svåra förhållanden. Alla behöver ju en egen hörna. Och det var inte mycket till ljudisolering mellan rummen, vi var tre familjer i lägenheten och om grannen nös så kunde man säga prosit. Men vi var goda grannar, och stora helger firade barnen tillsammans. Tant Sveta hade det största rummet, så det var där vi dukade till fest. Varje nyår samlades vi där. Det är klart att det blev bråk ibland också, tre kockar i ett kök är ändå lite mycket. Ändå var det bra på sätt och vis, det var lugnare för föräldrarna. De visste att någon var där när barnen kom hem, om inte tant Sveta var där så var i alla fall hennes barn hemma.
Natalja Soboleva:– Av någon anledning blev kropparna snabbt svarta i kölden. Och det hände att vissa delar av kropparna blev bortskurna. Jag såg det själv, fast mamma drog i mig och sade att jag inte skulle titta. En gång när mamma redan var så svag att hon bara låg till sängs fick jag gå och handla mat mot våra ransoneringskuponger. Då såg jag en sak på torget. Det var någon som pekade ut det för mig: ”Titta där, han där säljer aladåb som är gjord av människokött. Ser du naglarna där? Det är människonaglar.”
Aleksandr Uralov: – Alla bodde väldigt trångt. Vi hade egen lägenhet, det hade bara vi och tre familjer till. De tre andra lägenheterna i den här trappuppgången var kommunalkor där det bodde flera familjer. Vi gick till Kuznetsovs på tredje våningen för att titta på tv. Man tog med sina egna stolar och pallar. En tv-apparat hade vi länge inte råd med, trots att pappa var överste.
I detta hus skrev Tanja Savitjeva sin belägringsdagbok. ”Bara Tanja är kvar”
Vill du se fler bilder från Tanjas gata? Titta här.
”Det är ett storartat reportage, både om Sovjetunionens sinnessjuka historia och det komplexa dagsläget i en av världens brännpunkter. /…/ Boken Sovjets barnbarn krånglar till det för oss i Tjechovs anda, och Kniivilä gör därmed empatin och freden en stor tjänst. Utan att moralisera skapar han moralisk klarhet.”
Niklas Ekdal, DN
När Ryssland invaderar ett grannland brukar de politiska analytikerna yrvaket konstatera att det bor en miljon ryssar i Estland, Lettland och Litauen. Det är en av de största minoritetsbefolkningarna i EU. Är de en säkerhetsrisk, är de Putins femte kolonn?
Boken är en oberoende fortsättning på Putins folk (utnämnd till årets bästa fackbok i Finland 2014) och Krim tillhör oss – en berättelse om storpolitik sedd genom vanliga människornas ögon.
I slutet av september 2014 reste jag runt på Krim och intervjuade både anhängare och motståndare till annekteringen. Alla hade de längtat efter ordning och reda i stället för kaos och korruption. Men de hade kommit fram till olika svar.
De som ville att Krim skulle stanna kvar i Ukraina pratade gärna om demokrati och mänskliga rättigheter. En fungerande rättsstat av västlig modell och ett närmande till Europa var deras väg framåt. Men många av dem har nu tystnat. Andra har lämnat den ockuperade halvön och tagit sig till Kiev för att kunna tala öppet, för att kunna arbeta för det de tror på. För dem är det ryska styret på Krim en fortsättning på det sovjetiska förtrycket, ett obehagligt eko från det förflutna.
De som ville höra till Ryssland talade gärna om det ryska språket, som enligt dem förtrycks i Ukraina. De flesta hoppades så klart att den ryska annekteringen skulle leda till höjda löner och bättre levnadsstandard. Men minst lika gärna talade många om goda gamla tider. Flera anhängare till annekteringen nämnde Stalin som en bra ledare. Fast Stalin var så klart inte lika perfekt som Putin, förklarade en av dem.
Mottagandet av Putins folk har varit väldigt positivt. I Finland fick den finska versionen till och med det presigefyllda Kanava-priset som årets bästa fackbok. Det är så klart alltid trevligt att få beröm. Men lite skrämmande är det också. Det kan ju omöjligen bli lika mycket beröm nästa gång.
Det omdöme jag själv tyckte mest om var David Isakssons: ”I ’Putins folk’ är Ryssland och ryssarna begripliga”. Det var precis det som var meningen.
”Det är ett storartat reportage, både om Sovjetunionens sinnessjuka historia och det komplexa dagsläget i en av världens brännpunkter. /…/ Boken Sovjets barnbarn krånglar till det för oss i Tjechovs anda, och Kniivilä gör därmed empatin och freden en stor tjänst. Utan att moralisera skapar han moralisk klarhet.”