Landet som vaknade

Det är omedelbart fängslande läsning och historieskrivningen är utomordentligt pedagogisk.
Dagens Nyheter 2023-02-24

Varje röst har sin egen särprägel, var och en är en individ. Prästen Mykola, som en gång gjorde militärtjänst under Sovjettiden och nu verkar i Butja, Anja från Charkiv, med föräldrar som tyckte att mycket var bättre under Sovjettiden, men själv hyllar självständigheten, Olha från Donetsk som först var skeptisk till protesterna i 2014, men ändrade sig. Och många fler.
Kalle Kniivilä lyckas väva in Ukrainas historia på ett levande och lättillgängligt sätt, bland alla röster.
Sundsvalls Tidning 2023-07-31

Kalle Kniivilä har skrivit en utomordentlig skildring om dagens härjade Ukraina och om rötterna till den självkänsla och nationella sammanhållning som präglar motståndet i dag.
Västerbottens-Kuriren 2023-03-12

Landet som vaknade är en läsvärd och mycket välskriven bok som inspirerar i vart fall en historieintresserad läsare att fortsätta utforska de historiska trådar den innehåller. 4/5
BTJ 7/2023

Journalisten Kalle Kniivilä ger oss i sin bok en hel nyckelknippa för att bättre förstå /…/ hela det moderna Ukrainas korta och rafflande historia.
Sydsvenskan 2023-04-18

Ukraina vaknar. Det gör även flyktingarna som sover i långa rader av sängar i det futuristiska rymdskeppet i grå metall, Arena Lviv.

Arenan byggdes för Europamästerskapet i fotboll 2012. Det som en gång var lyxrestaurang är nu en sovsal för krigsflyktingar. 24-åriga Anna från Nikopol bor i en av VIP-logerna med sina två döttrar.

– Jag vill tillbaka hem. Jag grät ett dygn när jag kom hit. Putin vill styra hela världen, han säger att han ska befria oss från något, men jag vill bara att det här tar slut, att vi ska leva som innan.

Det här är Annas och många andras berättelse om det självständiga Ukrainas tillblivelse, från den stora smällen i Tjernobyl 1986 till den orangea revolutionen 2004, Majdanrevolutionen 2014 och slutligen kriget 2022.

Det här är också en bok om hur och varför Ukraina inte är Ryssland. Hur det kommer sig att ukrainarna har fria val och fria medier medan ryssarna aldrig har kunnat rösta bort en makthavare de ogillar, och varför den ryska ledningen inte vill att Ukraina ska finnas.

Jag hade planerat att skriva något i stil med den här boken sedan jag 2019 fick chansen att arbeta på Sveriges ambassad i Kiev – efter att ha blivit utvisad från Moskva, där jag nyss hade tillträtt som pressråd på ambassaden.

Tiden i Ukraina gav mig möjlighet att se det ukrainska samhället inifrån, inte genom de ryska glasögon jag tidigare haft på mig. Det gav mig också möjligheten att inleda mina studier i det ukrainska språket.

Det fanns en plan för en bok, till och med ett utgivningsavtal. Sedan kom kriget.

Först hade jag tänkt åka till Ukraina direkt när kriget väl var slut – men det ville inte ta slut. Så jag åkte ändå. I september–oktober 2022 tillbringade jag tre veckor i Lviv och Kiev, där jag gjorde ett tjugotal intervjuer, många av dem på Arena Lviv, fotbollsstadion som förvandlats till boende för internflyktingar.

De flesta intervjuerna är gjorda på ukrainska. Några intervjupersoner föredrog att prata ryska. De flesta presenteras bara med förnamn – många har släkt kvar på ockuperat område eller vill av annan anledning inte bli utpekade i en text som under pågående krig.

Av samma anledning ville inte heller alla vara med på bild. Men många hade inget emot det. Här är några av dem, och några miljöer som kanske kan hjälpa göra berättelsen mer levande.

Samtal om boken med Mikael Nydahl på Kristianstads bokfestival 2023-09-09

Sydsvenskan – ”Här kan de få ro och förstå att det värsta är över” (ur boken)
Dagens Arena – Ny bok om Ukraina och kriget: “Folk kommer att fortsätta dö”
DN – Kalle Kniivilä ger röst åt människor som hamnat i krigets väg
TV4 – ”Ryssland har aldrig accepterat Ukraina som självständigt land”

Köp boken

**Anna från Nikopol:** – Jag vill tillbaka hem. Jag grät i ett dygn när jag kom hit. Putin vill styra hela världen, han säger att han ska befria oss från något, men jag vill bara att det här tar slut, att vi ska leva som innan.

**Eduard från Mariupol:** – Vart ska vi åka, tänkte jag, vi hade ju köpt en lägenhet i Mariupol. Vi hade ström, vi tittade på tv där de visade hur raketer föll i Kiev. ”Vi kan väl stanna här, de skjuter överallt”, sade jag till min fru.

**Anja från Charkiv:** – Vi röstade på Zelenskyj fast vi inte trodde att han skulle kunna vinna. Först trodde jag att det var ett skämt att han skulle kandidera, men det var på riktigt.

**Kostiantyn och sonen Fedor från Melitopol:** – Ryssland är en polisstat, där finns inte yttrandefrihet eller någon frihet över huvud taget. Och människorna är rädda så klart. För att få friheten måste man utgjuta blod, annars går det inte. De kanske inte förstår det, eller så är de rädda, jag vet inte.

**Oksana från Mariupol:** – Framför våra ögon sköt de på grannhuset i två dagar. Huset brann i två dagar, det var människor där inne som brann levande.

**Jevhen från Huljajpole:** – Det var mycket korruption tidigare, banditer och mutor. Det blev bara värre efter 2014. Men nu kan man inte göra så, man kan inte muta folk utan det är lagen som gäller. Zelenskyj har gjort allt som han sade.

Arena Lviv. Fotbollsarenan som byggdes för EM 2012 används nu som flyktingboende.

**Julia Sjatochina från Donetsk i skyddsrummet på flyktinboendet:** – Det viktigaste är att de här har tak över huvudet och tre varma måltider om dagen. Här kan de få ro och förstå att det värsta är över, de får möjlighet att planera vidare.

**Ihor Sjapovalov, Luhansk:** – En tredjedel av orkestern blev kvar under ockupationen. De som stannade var mest äldre, de nära pensionsålder, som inte orkade åka. De stannade och sade att ”det blir som det blir”.

**Olena Holysjeva, Lviv:** – Det är lite sorgligt, men vi drog med oss en stor del av Sovjetunionen till det nya, självständiga Ukraina. Och det kunde ju inte vara på något annat sätt, för det var inte så att vi blev nya människor det året.

**Ivan Gomza, Kiev:** – När vi lämnade Sovjetunionen hade Ukraina och Ryssland faktiskt väldigt liknande förhållanden, men de utmynnade i två väldigt olika politiska projekt.

**Fader Mykola, Butja:** – Då ser vi att det kommer två stridsvagnar med kanonerna riktade mot oss. Vi hade ju precis lyckats ta oss ut, och nu skulle de skjuta på oss. Snart skulle vi inte finnas längre, tänkte jag.

Skyddsrummet under järnvägsstationen i Kiev.

En folksamling står utanför kyrkan och väntar. Klockan klämtar. En ensam mansröst sjunger långsamt: ”Helige Gud, helige starke, helige odödlige, förbarma dig över oss.” Alla faller på knä när kistorna bärs fram av kamouflageklädda unga soldater.

Det är en vecka sedan Ivan Kovalskyj gick bort. Hans mor Maria står intill graven och gråter. Hon har svårt att få fram orden, men hon vill säga något viktigt.

Rättelse

I kapitlet Tjuvens mössa brinner på sidan 97 finns följande felaktiga stycke om Viktor Janukovytj:

Trots det lyckades han några år senare bli intagen på sovjetiska inrikesministeriets polishögskola, och på 1980-talet klättrade han snabbt i hierarkin. I det självständiga Ukraina blev han först chef för hela kriminalpolisen, sedan inrikesminister. Från den posten fick han sparken efter mordet på Gongadze.

Detta stämmer inte. Jag har här blandat ihop Janukovytj med en annan person när jag gjort research. Tyvärr upptäckte jag felet först efter att boken redan tryckts.

Rättelse

Dela detta:

Av Kalle Kniivilä